Finns det något mysigare än att följa Amanda upp till rummet, bädda ner henne,ligga bredvid och läsa de böcker som hon med glädje valt på bokbussen, samtidigt som hon dricker sin välling i Alfons & Millaflaskan?? Nej, jag tror inte det!  Det måste anses som ett privilegium! (som är lätt att man glömmer bort att man har...)

Att de är det käraste man har och man är så oerhört rädd om dem, råder det inget som helst tvivel om, därför gör det så ont i hjärtat när man hör vad barn (till och med) kan vara elaka mot varandra.

 // Camilla